Janne Alingsjö

Allt startade sommaren 74. Det fixades några vänskapsmatcher vi fick med några kompisar som Tony och Jackie som toppade laget.

Vad jag minns vann vi.

Vid ett möte i Nolhagahallens omklädningsrum beslutades att klubben namn skulle bli BK Spark – tror det var duon Boine/Bosse som kom på namnet). Till förste ordförande utsågs Sten Sandahl med Inge Frisk som sekreterare och jag själv som kassör.

Administrationen sköttes väldigt smidigt då Sten och Inge jobbade på var sin sida av Nygatan, så det var i regel bara för mig att ta vägen förbi och hämta upp påskrifter för vidare transport till Postkontoret. Det handlade om allt från VFF:s stadgar till övergångshandlingar och andra dokument och handlingar.

Nu körde det igång på allvar. Det var medlemsavgifter, serieanmälan och ett nytt grepp som vi kallade matchtior. Alla spelare betalade en tia vid matcherna för att finansiera domaravgiften. Detta var alltså utöver medlemsavgiften.

Klubbens första tränare blev Bosse ”Kött” Arvidsson. Träningsplats kunde variera. Vi var runt på Alströmervallen, Savannen, Rolfs Kulle och Nolhaga berg. Vi var också lite kreativa och lånade Alingsås Ridklubbs manege vid ett antal tillfällen på försäsongen, när det var tråkigt väder. Jo, vi hoppade faktiskt lite över hinder också.

BK Sparks första klubblokal låg på Solgatan, ett par stenkast från stadens torg. Här hjälpte de flesta till att måla och bygga nödvändigheter som en härlig bardisk. Lokalen möblerades med soffor och vi fick även ett biljardbord på plats.

Lokalen blev en otrolig samlingspunkt inte bara för sparkare och killar utan även tjejer och vänner till oss i den första spelartruppen. Och i förlängningen ledde det till att vi startade såväl damlag som B-lag. Den vanligaste hälsningsfrasen när man anlände till lokalen på Solgatan var ”Hallå killen” – vilket även användes av tjejerna. Så roliga var vi på den tiden.

I B-laget fick alla chansen att någon gång spela match vilket vi kände var ett bra sätt att utöka och behålla medlemmar.

Sportsligt fick vi starta i C-reserv, vilket väl motsvarade division 9 ungefär.

Med kommunens hjälp fick vi faktiskt möjlighet att använda AIF:s A-plan (Mjörnvallen) som hemmaplan – vilket kanske inte var helt populärt bland de grönvita.Men för oss blev det väldigt proffsigt.

Där och då började också jakten på den omtalade nollan. Med 4-5 mål i första halvleken låste vi dörren och slängde nyckeln. Det fungerade länge och väl och till slut var vi bara tio minuter ifrån att slå det svenska rekordet i att hålla nollan bakåt. Lite snöpligt – men vi gladde oss väldigt mycket över all uppmärksamhet i såväl lokal- som rikspress. Och här måste man också skicka en tacksamhetens tanke till Kennet ”Trisse” Karlsson som något av fantom mellan stolparna. Tack för detta!

Vi gjorde 4-5 mål i första halvleken.
Sedan låste vi dörren och slängde nyckeln. 

Sommarens träningsläger på Hönö gjorde väl också gjort gott för kamratskapen liksom den sammanhållande mannen på Jeansboden Sten ”Mr Spark” Sandahl. Fotbollen med vetskapen att Stens mor eller far alltid hade en av sina klasskamrater med i motståndarlaget gjorde även snacket i omklädningsrummen väldigt roliga. Vi blev kända (och lite ökända) för allt snack och tjöt – både på och utanför planen. Domarna var väl inte alltid helt nöjda.

Alla träningsläger var ju intensiva både dag- och kvällstid med resor över Öresund när vi valde Örenäs slott som ligger mellan Helsingborg och Landskrona. Kommer ihåg att Sten och jag gjorde ”toatricket” på Öresundsfärjan, så vi slapp att gå av i Danmark som man var tvungen till på den tiden: Bartendern tyckte vi var otroligt snabba tillbaka ombord. Vissa revyrepriser med Melin förekom även i liveformat.

En frukost på Örenäs möttes vi av ett gäng Italienare, bland annat någon som hette Maldini. Jo, hela Milans lag var faktiskt där. Men vi nöjda oss med möten i korridorer – för på planen ville vi ju hålla nollan intakt 😉

Träningslägren blev välfyllda med spelare och även några som fick hoppa in som mur vid frisparksträning. Efter Hönö, och Örenäs 3 gånger valde vi lite variation i form av Visby. Uppvärmningen med Vikingarnas låt ”Rosenhill” funkade fint då vi hyrde just pensionat Rosenhill mitt i Visby centrum.

Uppvärmning på morgonen bestod av att cykla uppför Visbys gator till träningsplanen som låg någon kilometer utanför tätorten. Det största sportsliga minnet var att vi spelade oavgjort mot Visbys division 3-lag i hög värme. Det var också bra temperatur på kvällsaktiviteterna.

Över att spela i det roligaste laget och de bästa kompisarna var det fantastisk tid med revyerna som ju finns på film

Jag har BK Spark att tacka för en otroligt rolig tid i livet. Att spela fotboll med de bästa kompisarna och tillsammans fixa olika arrangemang och prova olika grepp för att finansiera det hela. Bättre kan det knappast bli.

Det här mycket därför som jag ville vara med på nystarten härom året. Det känns som vi är på rätt väg där dagens unga lag kan få med sig liknande minnen som jag.

Janne Nr 9 (när det begavs sig)