Ola Wiklander

Min tid som aktiv i BK Spark var ganska kort vilket hängde samman med att jag alltid följde i Stefan ”Siffran” Johanssons fotspår. 

Karriären som fotbollsspelare startade tidigt 90-tal i Skogsbygden och Reservserien precis under division 6. Siffran var tränare och för det mesta blev det bänknötande (jag fick hoppa in i vissa matcher, då vi ledde med minst 5-0). Efter ett par säsonger värvades Siffran till BK Spark och då hängde jag naturligtvis med. Jag kände helt enkelt att jag var skyldig honom detta eftersom det var han som hade sett min potential och tagit mig till Skogsbygden. 

Det blev en del speltid i B-laget och jag trivdes väldigt bra även om vissa träningsläger var väl hårda både i Siffrans och min smak. Framförallt Båstad var riktigt tufft, med Martin ”Lill-KS” Hallberg som tränare. Två pass om dagen och tidiga mornarna så vi kände att nu får det vara nog. Jag tror faktiskt att det var på det lägret jag tog lite permission och på egen hand åkte ut på en cykeltur och en god lunch istället för att träna och sedan fick ett kvartssamtal med Claes Svensson. Sedan skärpte jag mig och karriären gick vidare

Jag hade köpt både skumpa och cigarr som jag tänkte fira med. 

Det blev många roliga kvällar i klubblokalen och vid ett av dessa tillfällen nämnde jag att jag med en veckas förberedelser skulle kunna trixa hundra gånger. Det blev skratt och skämtsamma kommentarer (jag ansågs under denna tid vara Alingsås sämste fotbollsspelare alla kategorier så tvivlet var inte helt obefogat). Sedan drog vadslagningen igång och jag bettade mot alla som vågade sätta emot. 

Till saken hör att jag som ung tonåring ofta stått och tävlat mot mina egna rekord och om jag minns rätt hade jag gjort minst femhundra så jag kände mig ganska säker på att klara hundra om jag fick fem försök på mig. Dessutom trixade jag enbart på låren. Vänster höger vänster höger vänster höger och efter ett tag kan man ju stå hur länge som helst. Men jag behövde träna och det kom jobb emellan så jag lyckades förhandla mig till en extra vecka mot att jag då gjorde hundratjugo istället för hundra. 

Sedan kom den stora dagen. Jag hade förberett mig genom att klä på mig en Napolitröja med Maradona på ryggen. Dessutom hade jag köpt både skumpa och cigarr som jag tänkte fira med. Däremot hade jag inte räknat med så mycket publik. Det var fullt av folk och alla ställde sig i en ring runt mig. De flesta hejade på mig men de som hade bettat var emot mig och kom närmare och närmare och försökte psyka mig. Första försöket misslyckades och jag tror även andra och tredje och då började jag faktiskt bli lite nervös och även irriterad på de som försökte störa mig (psykningarna hade fått effekt). 

Sedan flöt allt lika bra som på träning och jag kunde jubla. 

Det var en härlig kväll!

Min karriär avslutade sedan i Alingsås IF:s C-lag. Siffran, med pannband och kaptensbindel, var vår Platini på mittfältet och trivdes bra nu då han fick en central roll och speltid i varje match. Jag hade också utvecklats ganska mycket, tack vare alla träningar med BK Spark och fick spela mer regelbundet.

Nu kom också höjdpunkten i min karriär. Självklart hade jag helst sett att den kom mot ett annat lag än Bollklubbens B-lag men nu ville slumpen annorlunda och en vacker vårdag gjorde jag mitt första mål. Om jag jublade? Jag hade bestämt mig för att inte göra det, av respekt mot mitt gamla lag, men jag kunde inte hålla mig. Det var så otroligt stort att se bollen gå över mållinjen så känslorna gick helt enkelt  inte att stoppa.