Torvald Brynggård

Jag skulle kunna skriva en hel bok om tiden i BK Spark. Alla goda minnen, alla goda vänner och allt galenskap man fått uppleva/genomlida under åren i den lila dräkten. Då, under den aktiva tiden i klubben, funderade man kanske inte så mycket på det som var unikt och speciellt med just BK Spark, det handlade kanske mest om att ”varva ned” i trevligast möjliga sällskap.
Så här i efterhand kan man dock konstatera att tiden i klubben förmodligen var de absolut roligaste under alla åren inom fotbollen. Det fanns en för fotbollen unik prägel på verksamheten där faktiskt alla bidrog och ingen särbehandlades, oavsett bakgrund eller meriter. Alla var lika värdefulla och välkomna. Visst, vi var med om att vinna serien några
säsonger, men det var nog inte bollklubbens sportsliga potential som varje år lockade nya spelare, snarare ryktet om hur kul man hade det.
En och annan vinnarskalle har givetvis passerat revy genom åren och dessa har säkert varit nyttiga för resultaten. Men jag är ganska säker på de allra flesta som spelat i klubben, oavsett graden av vinnarskalle, lärt sig att man måste ”bidra för att få”. Hur förklarar man annars det fenomenet att människor som inte kan ta en ton, som inte hör skillnad på en trumpet och en gitarr helt ogenerat går upp på en scen under den årliga kabarén och bjuder på smått heroiska uppträdanden? Man har kanske inte utvecklat sitt fotbollsspelande i Bollklubben, men på det personliga planet har kanske individen gjort en mer betydande resa?

Låt mig avslutningsvis få berätta om en episod jag och många med mig sent kommer att glömma.
Det var sent på hösten och vi hade en viktig bortamatch mot Säven på en plan där det mesta av gräset ersatts av lera. Laget tränades av Arnold Glännbro, som just denna lördagseftermiddag hade med sig sina två yngsta söner. Båda fint uppklädda eftersom det var bråttom till ett kalas efter slutsignalen. Själv hade jag på den tiden en Rottweiler som för övrigt var en kostsam historia för klubben med tanke på alla träningsbollar han bet sönder. En massiv hund på cirka 55 kilo och därtill med en lite tveksam inställning till människor i största allmänhet. Barn tyckte han däremot om.
Nåväl, yngste sonen erbjöd sig att passa hunden under andra halvlek så han slapp sitta i bilen. Jag tvekade en stund, men förlikade mig så småningom vid tanken på en potentiell katastrof och gick med på det hela. Yngste sonen Glännbro fick kopplet och tydliga instruktioner om att aldrig släppa det.
” Jag lovar” intygade han och virade kopplet fyra varv runt handleden.
Hunden, som var vältränad och lydig, satt snällt kvar vid sidan av planen under hela halvleken. Lagen ställde upp och tackade varandra för matchen och sedan vandrade vi sakta mot omklädningsrummen – leriga och våta. Jag och dåvarande mittback Claes Svensson gick av planen tillsammans när han plötsligt påminde mig om hunden som snällt stod kvar på andra sidan planen med sin övervakare.
”Ropa in honom”, förslog Svensson med ett brett leende.

Efter stor tvekan insåg jag att det faktiskt kunde bli en gaska trevlig syn. 55 kilo hund, en lerig åker och 25 kilo uppklädd Glännbro… som lovat att inte släppa taget. Ett visslande och en inkallning räckte för att starta 30 sekunders ren och skär underhållning.
Hunden kom som ett skott, efter hängde unge Glännbro, liggande raklång och plöjde som en plog med leran sprutande åt alla håll. Väl framme, liggandes på magen, tittade han upp med det där typiska Glännbroleendet och konstaterade nöjt:
”Jag släppte inte”!
Pappa Arnolds haranger när han såg sonen komma farande i leran kan vi lämna därhän. Det handlade mest om ”men för blåsvedde” dusch, nya kläder, tvättmaskin och en hundjävel.
Vi andra, vi som njöt av underhållningen fick något kul att prata om över ölen i lokalen lite senare på kvällen.
Hur matchen slutade? Faktiskt ingen aning.
Grattis till de 50 BK Spark!